Den iranska moral-och klädpolisen har funnits i årtionden och har patrullerat gator i iranska städer och misshandlat och dödat kvinnor som inte åtlytt de muslimska klädkoderna som gäller i Iran. Kvinnans hår uppfattas som sexuellt och minsta hårstrå som syns anses vara en skymf mot de martyrer som dött för islam.
Det är möjligt att det blir en ändring nu i Iran genom de starka protesterna där, men man verkar snarare välja mellan två muslimska inriktningar än att vilja lämna islam.

“Pahlavidynastins försök att modernisera Iran genom att avskaffa chadorn blev en kort och misslyckad parentes, och det lär dröja länge innan tvånget för samtliga kvinnor att klä sig i hijab (= att täcka hela kroppen utom ansikte och händer) kommer att avskaffas. Det har inte bara med islam att göra, utan också med nationen och traditionen.
Den svarta chadorn, det heltäckande skynket (ordet betyder faktiskt tält) används mest i Iran, och är ett slags nationaldräkt som många, också västerländskt uppfostrade och liberala kvinnor, är stolta över att bära. Den skapar en känsla av gemenskap mellan kvinnor från vitt skilda sociala skikt, eftersom den effektivt döljer alla tecken på rikedom. Samtidigt skiljer den iranska kvinnor från arabiska, en viktig nyans i det nationalistiska Iran.”
Stycket saxat från sidan 8 ur
De feministiska paradoxerna i Iran
Rädsla förvandlad till mod
Två perspektiv på de iranska kvinnornas situation
Författare: Eva Marling och Sholeh Irani
Text: Utrikesdepartementet, Enheten för Mellanöstern och Nordafrika,
MENA-projektet, Delstudie 7, 1999

Sverige är en del av Gharb
Så framställs vi svenskar av våra egna politiker som barbarer och rasister som “misstror folk från andra länder för att de inte är som vi”:
“Iran är också ett mycket nationalistiskt land, t o m med vissa övermänniskotraditioner. Det var ingen tillfällighet att Reza Shah på 1920- och 30-talen föll för nazistisk ideologi, desto lättare eftersom Iran enligt denna ansågs vara hemvist för själva ur-arierna. Iranier är ofta kritiska mot sitt land och mot regimen, men samtidigt stolta och framför allt extremt känsliga för vad utlänningar tycker och tänker.”
“Gharb är det arabiskt-persiska ordet för väst. Gharb hade varit den främmande världens plats. En plats där solen går ner och som rymmer ett skrämmande mörker. Det är i gharb som mörkret slukar den varma och generösa solen som sedan åter stiger upp i det varma öst. I det mörka gharb vandrar främlingar som man fruktar. Men rädslan och mörkret drar också till sig de nyfikna, de som letar efter de okända vyerna. Gharb är inte längre ett okänt territorium. Nu kan människor från öst på bara några timmar, resa till väst. Det utgör inte längre något hot. Den nya informationsteknologin, satelliter, internet och mobiltelefoner har också hjälp till att skingra mörkret.”
Stycken saxade från sidan 17 och 28 ur
De feministiska paradoxerna i Iran
Rädsla förvandlad till mod
Två perspektiv på de iranska kvinnornas situation
Författare: Eva Marling och Sholeh Irani
Text: Utrikesdepartementet, Enheten för Mellanöstern och Nordafrika,
MENA-projektet, Delstudie 7, 1999
En resumé och tolkning av filmen "Inte utan min dotter" som först kom som bok på -80-talet. En ung amerikanska, Betty Mahmoody tvingas stanna i Iran mot sin vilja, men lyckas fly med sin dotter och sedan skrev om sina upplevelser i Iran.
Denna korta text är skriven inom ramen för kursen 'Våld i krig och fred', Lunds Universitet, och är godkänd av min lärare.
"Jag har inte ”våldsfilmer” hemma och dessutom gick ingen lämpligt film på tv, så jag valde att se och skriva om filmen ”Inte utan min dotter”. Filmen är byggd på en bok som i sin tur är byggd på en autentisk kvinnas liv och har ett dramatiskt förlopp och ett slut som får det att värka i magen på en av lättnad. Då den amerikanska flaggan vajjar i vinden i slutet får man verkligen känslan av att USA står för demokrati, frihet och en större jämställdhet för kvinnor. Speglingen av de olika länderna USA och Iran är skickligt gjord och känslan av instängdheten i det muslimska världen, i synnerhet för kvinnor ligger på lur under hela filmen och känns som en plåga.
Filmen börjar med att makarna Mahmoody, hennes föräldrar och deras gemensamma dotter har en trevlig stund på stranden till deras stora hus med stort tomt. Amerikanska Betty klär sig i shorts och barärmad vid blus och makarna vidrör varandra i föräldrarnas närvaro. På sin arbetsplats lyssnar maken Moody, som är läkare, på sina kollegors syn på ayatollornas övertagande av makten i Iran. Makarna diskuterar Moodys känsla av att vara utsatt för rasism i USA. Han berättar att han längtar efter sin familj som han talar med i telefon och drömmer och livet han hade innan. Han vill resa till Iran, men hustrun Betty vill inte gärna. De reser till slut eftersom det bara handlade om en semesterresa på två veckor och dottern Mahtob, fyra år är med. Moodys stora släkt möter dem på flyplatsen i Teheren och Betty får i ”present” en chada, en lång täckande kappa, och en grå, enormt stor sjal. Hon byter ut sin färggranna sjal och döljer sin resdräkt i den kraftiga chadan.
Betty isoleras tillsammans med de andra kvinnorna vid måltiderna som brukligt är. Moody börjar delta i bönen som hålls av hans mycket religiösa släktingar i hemmet. Deras liv är inrutad av islams regler om sex och samlevnad. Böneutropen fem gånger om dagen hörs överallt i hela staden då högtalarna sitter tätt. Islam blir en dominerade del av hennes vardag. Maken har makten och hans bröder och andra manliga släktingar avgör makarna Mahmoodys göranden och låtanden.
Då hemresedatumet är inne visar det sig att det inte alls är tänkt att familjen ska resa hem. Maken påstår att han inte längre har kvar den läkartjänst han hade. De hade omorganiserat och han hade blivit övertalig, säger han. Familjen har inget att resa hem till anser maken.
Bettys oro innan hon reste hade fått maken att svära på koranen att de bara skulle åka på semester, men hans gest hade ingen betydelse. Han hade ljugit för henne. Hon vädjar till hans religiösa familj och berättar att han svurit på koranen, och därmed ljugit inför sin gud. Familjen säger att allah ska förlåta mannen för hans lögn.
Betty inser att hon är fast i Irans huvudstad Teheran. Ayatollans speciella polis, i filmen en man och en kvinna med automatvapen, kontrollerar att kvinnor är anständigt klädda vid vistelse utomhus och huvud, armar, haka, handleder och vrister skulle vara skylda. Betty har sin lugg utanför sjalen, och det föranleder polisen att kasta sig ur bilen med dragna vapen för att arrestera henne. Makens familj skyddar henne och förklarar att hon var främling och därmed inte hade förstått reglerna. Det gick bra den här gången.
Maken skiljer Betty från dottern eftersom Betty inte vill stanna och inte vill leva efter islams regler. Dottern ska bli en god muslim och gå i en muslimsk skola, troligen koranskola. Även dottern måste vara täckt i en stor slöja och en stor chada, trots att hon är fyra år.
I muslimska länder bestämmer faderns religion vilken religion barnen ska ha och fostras efter. Det kan innebära döden på grund av apostasi att lämna islam och människor avrättas då de valt en annan religion än islam.
Betty får veta på den schweiziska ambassaden, det finns ingen amerikansk sådan i Teheran, att hon automatiskt är iransk medborgare eftersom hon är gift med en iranier. Mannen får behålla vårdnaden om dottern, enligt lag. Att försöka lämna mannen och skilja sig kan innebära döden i det islamistiska Iran.
Betty lyckas med hjälp av västvänliga iranier fly över bergen till Turkiet och lämnas av för att själva hitta amerikanska ambassaden av de människor som riskerat sina egna liv för att hjälpa henne. Hon letar och ser till slut den amerikanska flaggan vaja mellan träden och inser att hon är på väg hem.
Bilden man får av våldet är tydlig. Mannen lever i en totalitär religion där kvinnor och män måste leva efter speciella regler som finns nedtecknade i koranen och haditherna. Där männen styr familjerna, men dessa i sin tur också är styrda av den klan de lever i. Betty upplever hur hennes ganska fria man förändras under den korta tid de vistas där, och märker hur islams religiösa och manliga normer också får grepp om hennes egen man. Sedan måste hon mer och mer lära sig om livet i Teheran och vad som gäller för henne som maka och mor. Då hon protesterar mot att de ska stanna, att han ljugit för henne och tvingar dottern till den underkastelse om kvinnor måste leva under börjar han misshandla henne. Misshandel anses vara ett patriarkalt sätt att fostra sin hustru och sina barn. Enligt koranen får man slå sin hustru för att hon inte lyder honom. Ingen griper in då han misshandlar, och ingen gör en polisanmälan på det våld och de dödshot han uttalar, trots att det finns vittnen.
Även det omgivande samhället är mycket totalitärt där de religiösa ledarna tolkar koranen och därmed bestämmer vilken lag som ska gälla. Under -80-talet som filmen utspelar sig tar ayatollorna, de iranska mullorna makten och vill införa ett muslimsk samhälle, och tvinga bort det västerländska, sekulära inflytande som funnits i landet genom shahen. Militär patrullerar gator och stora bilder på ayatolla Khomeiny finns överallt i staden. Islamiseringen av Iran är en del av Bettys liv också, och hon blir varse det förtryck som även hennes man lever under, under islams stränga syn på hur man ska föra sitt liv.
Där har våldet sin plats för att kontrollera människorna i staden. Hennes man kontrollerar henne och dottern, enligt den gudagivna ordningen. Fredagsbönen hålls på en stor f d bollsplan, där kvinnor ber för sig och männen för sig. På väggen mot vilken man riktar sig finns stora knivar målade med blodiga spetsar. Knivarna är försedda med orden Saudi, USA, USSR och Israel.
Unga män, bara pojkar, kidnappas var som helst av militären och förs bort för att delta i krig. Irak fäller bomber över Iran och det anses vara amerikanernas fel. Familjen får ibland söka skydd i skyddsrum. Våldet, kriget och oron är ständigt närvarande i landet.
Våldet speglas tydligt och det blir begripligt att våldet blir en del av mannens förhållningssätt. Alla parter får komma till tals i filmen genom att våldet finns i en kontext där mannen på sitt sätt också är ett offer för omständigheterna. Våldet är rationellt, eftersom hans kvinna inte lyder honom som hon borde måste han återfå kontrollen och makten. Våldet är högst legitimt, både mannens våld och våldet i samhället. Det är ett medel att hålla ihop samhället och se till att regler och lagar följs.
Även det psykiska våldet är ett våld. Det psykiska våldet finns också som en del av det fysiska våldet, det ger en maktlöshetskänsla hos den som blir utsatt för fysiskt våld. Det psykiska våldet i filmen tar sig uttryck i gester och miner, ett maktmedel som Moodys syster använder sig av mot Betty. Kvinnorna utövar ett förtryck genom sin egen kulturs klantänkande där en yngre kvinna ska foga sig under en äldre. Även kvinnor kontrollerar andra kvinnor på skolor, gator och torg. De ska vara rättrogna, annars misshandlas de av sina män eller förs bort av militären.
Ett socialt våld finns också i Bettys liv, hon har inga egna pengar. Då hon ska gå ut måste hon berätta vart hon går och hur länge hon ska vara borta. Kommer hon försent blir hon misshandlad.
Det är ett legitimerat och socialt accepterat sätt att styra kvinnorna i det muslimska Teheran."

Iransk 16-årig flicka har fått plikta med sitt liv